Texter om årets utställningar

av Jessica Kempe

Nedanstående texter är publicerade i Alma Lövs jubileumkatalog.
 

Evgenia Arbugaeva

Tillbaka till Sibirien
Text: J.K

Den internationellt uppmärksammade fotografen Evgenia

Arbugaeva tillhör hemvändarna. Hon representerar även en ung

kvinnlig konstnärsgeneration som reser långt, arbetar ensamma

och som i sina projekt förenar konst, journalistik, antropologi,

myt och saga. På Alma Löv visas nu hennes fotosvit (2010) från

sibiriska uppväxtstaden Tiksi vid Norra ishavets arktiska kust.

 

Det är en bildserie insvept i surrealistiskt snödis och kritvitt ljus -

snarare mentalt än naturalistiskt. Stilla framträder den krympande

hamnstadens byggnader och människor. Särskilt flickan Tanya

Semivelichenko, som blev Evgenia Arbugaevas ledsagare och

ställföreträdande barndomsblick.

Bildestetiken avspeglar hemkomstens omständigheter. När hon

efter många år i New York återkom till Tiksi, då på uppdrag av

tidskriften National Geographic, var hemstaden en annan. Förr

med stor livlig hamn, en arktisk forskningsstation och en rysk

militärbas. Nu en deprimerad plats, med nedlagd produktion,

minskad befolkning och utbredd alkoholism. Men det var inte

främst den verkligheten som Evgenia Arbugaeva valde att

berätta. Utan om barnets ännu oförstörda ögon och klimatets

magiska inflytande. Med Tanya återkom hennes egna minnen.

 

Fast Evgenia Arbugaevas bilder handlar bara indirekt om

henne själv. Var hon helst beger sig arbetar hon i relation.

Men bara till en person i taget – barnet, forskaren, eremiten.

Weather Man heter hennes långvariga arbete (2014) om den

ensamstationerade meteorologen Vyacheslav Korotki i den

sibiriska utposten Khodovarikha.

I tidningen the The Guardian (26/2-2017) problematiserade

kritikern Susan Sheahan det melankoliskt individcentrerade

draget i Arbugaevas bilder. I bakgrunden syns renässansmålaren

Albrecht Dürer och 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich.

Idag är den ensamma vandraren också en kvinna.

Niki Lindroth von Bahr

Fiskars sång och steppande städare

Text: J.K

När Niki Lindroth von Bahr detalj för detalj bygger bilden av ett

storskaligt externt köpcentrum påminner hennes skulptur om en

roterande planet. En satellitstad. Nog har den ett filmsyskon?

funderar jag och tänker på filmaren Lars von Triers by Dogville

vars förutbestämda liv utspelar sig i uppritade kvarter på ett

kosmiskt svävande scengolv.

Fast inuti Niki Lindroth von Bahrs och Lars von Triers planlagda

världar dunkar bultande liv och ohejdbart skapandebehov.

När Niki Lindroth von Bahr befolkar sina köpcentra med

animerade människor i djurgestalt når hon stillsamt ända in i

musikalvärlden. I sin prisbelönta film Min börda från 2017, som

här visas i Alma Lövs Paleis Oranjestraat, övergår råttornas

städning av hamburgerbaren till en elegant stepp. På hotellet

”Long stay” besjunger fiskarna sin ödslighet, medan aporna på

telefonförsäljningen koreograferar verkligheten bakom fasaden.

 

-Deprimerande platser fascinerar mig - platser utan gemensam

arkitektur och sociala ytor. Jag vill skapa liv i de miljöer som gör

mig rädd. Med så mycket kärlek det går, berättar Niki Lindroth

von Bahr för mig. Det kräver åratal av research, fördjupning,

dockskulpterande och bildarbete.

Jag frågar henne om de fabliska djurkaraktärernas mänskliga

uttryck. ”Människodockor ser sällan bra ut, de blir lätt karikatyrer

med klumpiga munnar anpassade för att kunna prata”, svarar

hon och förklarar vidare: ”Docktraditionen präglas av starka

konventioner. Jag söker ett mer nerskruvat uttryck, en annan

kvalitet i gränslandet mellan skulptur och film. Hantverket är

jätteviktigt. Ett egenvärde”.

På Alma Löv visas också hennes film Tord och Tord från 2010.

Samt filmen Simhall från 2014 där den utdöda djurarten kvaggan

vårdar de sista resterna av folkhemmets stolthet - badhuset.

Anna Bjerger

Kroppar av måleri

Text J.K

Vad händer när ett fotografi transformeras till måleri? I Luc

Tuymans, Jenny Savilles, Peter Doigs och Anna Bjergers

neoexpressionistiskt figurativa måleri skapas kropparna av olja,

pigment och bindemedel, hartser och vatten. Där föreställer

huden, händerna och huvudet också den färg de består av.

Underst kamerans perspektiv. Ovanpå ett måleriskt skinn.

Med det expressionistiska måleriet får den fotograferade

kroppen tillbaka vad kameraögat reducerar bort; fukten,

föränderligheten och ofullkomligheten, ljusbrytningen och den

fysiska materialiteten.

Kanske är det därför det svindlar till när jag ser Anna Bjergers

målningar. Där befinner sig människan på samma gång i färgen

som i det verkliga rummet. Varje handduk, vatten och trottoar

är ett eget måleri.

Utbildad i England under slutet av 1990-talet blev hon en del av

det nya fotobaserade färgmåleriet. Ännu utan samlingsnamn.

Hit hör också kollegan Chantal Joffe.

I våra samtal beskriver Anna Bjerger sin arbetsprocess:

”Kameran kan trolla med verkligheten och skärpedjupet och

bjuder in till målerisk hantering. Jag samlar på bilder. Jag har

fotografier som underlag för alla mina målningar. Det är ett

frihetsperspektiv, att zooma in och stänga ute”.

I hennes tjugosju nyskapade akvareller Last orders i Målarsalen

här på Alma Löv är människan skildrad just så – i närbild.

Utgångspunkten är ett foto av ett avspänt öldrickande sällskap

på en gräsmatta. När varje person klipptes ut och förvandlades

till måleri på vitt papper gavs var och en ett individuellt uttryck

och specifikt utrymme. Processen fick ha sin gång. ”Det är väldigt

mycket vatten i dom”, summerar Anna Bjerger.

Här på utställningsväggen är de åter samlade. Alla i egen rätt.

Karin Broos

Gorillamöte

Text: J.K

Långsamt kom djuret tillbaka i Karin Broos bildvärld. Som

sinnebild och huvudmotiv. På förra årets Alma Löv-utställning

lät hon hästen kliva ut ur stereotyperna och i egen rätt ta plats

i måleriet.

I år är det apans, lejonets och fårets tur. Vem är den hopkrupna

gorillan i Karin Broos nya målning? Placerad i fosterställning ser

det fullvuxna djuret betraktaren rakt i ögonen. Som ville gorillan

meddela en sorg. I bilden faller ett blekt ljus över ansiktets ena

sida. Pälsen påminner om en skimrande filt. Blicken kunde vara

min egen. Eller någon annan människas. Gorillan föreställer alla.

Gorillamötet ägde rum på Berliner Zoo där djuren fortfarande

hålls i trånga burar. Karin Broos berättar att minnesbilden

lämnade kroppen först när målningen var klar. Likt en målerisk

gottgörelse förser hon gorillan med frisk halm att ligga på. Som

vore också djuret ett Jesusbarn.

I bilden av gorillan syns trådarna till Karin Broos tidigare motiv:

hästen som skyddslöst lagt sig på rygg med blottad mage och

jordig päls, den iakttagande bebin på det blå överkastet, det

döda spädbarnet på lakanet och den utmattade mamman.

Vad är det för skillnad mellan att måla djur och människor?

frågar jag. ”Inte så stor skillnad”, svarar hon. ”Egentligen ingen

skillnad alls!”

I Görlitzer park i Berlin bevittnade hon också hur familjer på

helgerna grillade stora, flådda fårkroppar uppträdda på spett

instuckna genom munnen. I hennes nya fårmålningar rymmer

de sargade djurens förföljande ögon och brända kött ingen som

helst konstnärlig kompensation. Bara naken, makaber brutalitet.

Också här ett stråk från Karin Broos tidigare måleri - det mörkt

expressionistiska. Färgtjockt och bredpenslat.

 

 

Maja Droetto

Snitt i infrastrukturen

Text: J.K

I den blå containern på ängen utanför Alma Lövs konstlada visar

Maja Droetto sin rullande blandmöbel Digging into darkness.

Rullvagnen får man köra. Och kanske få kontakt med världarna

under den. I vagnens triangulära sidospeglar reflekteras golvets

mörkblå, mörkröda och svarta färger som öppnade sig en bit

av underjorden. Det blir en vandring ur annan synvinkel. En

konstrullator för nya perspektiv. Fast med sina blankt målade

trädetaljer påminner vagnen också om ett serveringsbord på hjul.

Eller kanske om ett piano, föreslår Maja Droetto. En vackrare

sorts kundvagn, tänker jag, att lägga ner intryck i.

Med Maja Droettos avspeglande objekt och rumsinstallationer

blir den subjektiva blicken kalejdoskopiskt utmanad. Kärnan

i hennes arbete handlar om hur matematiken och geometrin

fångar upp en verklighet som finns men inte syns.

”Jag har alltid fascinerats av matematiska problem. Jag räknar

ut vinklar och skissar på geometriska former. Jag sysslar inte

med det mänskliga, utan med det som är under det som är

över, det som är jättestort och jättelitet”, anförtror Maja Droetto.

Under Örebro Open Art 2015 lät hon en vit, böljande lykt- eller

knoppform långsamt flyta upp ur vallgravens mörka vatten. Först

platt som en manet, sedan allt ståtligare, till sist fullbordad som

en näckros. Return of the proto being heter verket.

”En vallgrav är ett snitt i infrastrukturen. Jag vill inte göra objekt,

inte saker som man går runt. Jag jobbar platsspecifikt”, säger

hon i vårt samtal.

I Maja Droettos bildvärld ser jag formationer växa fram underifrån,

från platser och medvetanderum med annan struktur än

människans sinnesupplevelser. Maja Droetto låter mönstren

förenas: kristallens, spetsdukens och Star Wars-världens,

tårtpapprets och fönsteröppningens.

 

Ann Edholm & Tom Sandqvist

Tillsammans i Auschwitz och Jerusalem

Text: J.K

Det sägs att långa meningar förstör förståelsen. Inte i författaren

och konstvetaren Tom Sandqvists böcker. Och inte i hans

skildring av Förintelsen i den nyutkomna romanen Efterlämnad

egendom. Där krävs en tjugoåtta rader lång mening med tolv

bisatser, trettiosju sakuppgifter, tjugofyra kommatecken och

fyra semikolon för att ens ge skymten av nazisternas besatt

systematiska och instrumentellt teknologiska utrotning av

människor med inbillat rasförgiftande egenskaper.

Tom Sandqvists beskrivning av den genomorganiserade

uppbyggnaden av massmordsfabriken Auschwitz/Oswiecim -

i Alma Lövs Blå paviljong uppläst som redigerat ljudverk -

träffar kroppen som spjutspetsar, lika sylvassa som trianglarnas

smala uddar i Ann Edholms omgivande målningar.

Så möttes konstnärsparet Ann Edholm och Tom Sandqvist i en

gemensam erfarenhet och iscensättning. För i Ann Edholms nya

målningar på aluminium blev grundmåleriet och penseldragen

annorlunda än tidigare, berättar hon för mig. ”Liksom rökiga

och askgrå och omöjliga att måla över”, förklarar hon. “De unika

fotografierna inifrån gaskamrarna ser ut just så - insvepta.”

– Istället bearbetade jag ytan tunt och ickelyriskt. Till sist målade

jag in en mörk, smal kil. Det blev exakt. Rakt in i Auschwitz.

Jag ser en öppning, som genom en ridå. En rökridå. Därinne

syns det mörka rum som Ann Edholms bildvärld stiger in i och

går ut ur. Hon berättar också att Tom ville plantera massor av fina

blommor utanför utställningspaviljongens entré. På samma sätt

som krukor med färglada plantor placerades utanför barackerna

i Auschwitz. Blomprakt som kuliss mot helvetet. I Alma Lövs

Paleis Oranjestraat visas samtidigt Ann Edholms videoverk från

gravkyrkan i Jerusalem. I bakgrunden anas Selma Lagerlöf.

Ylva Gislén & Johan Widén

Jerusalemvariation i Selma Lagerlöfs spår

Text: J.K

Var finns det egentliga gudsparadiset i Selma Lagerlöfs roman

Jerusalem? Knappast i den heliga staden dit Jerusalemfararna

från bondbyn i Dalarna anländer år 1896. Mot fantasin om den

bländande staden och det dalländska landskapets frodighet

ställer hon Jerusalems stinkande gränder, sinande vatten, grå

murar och tryckande hetta. Är Selma Lagerlöfs djupa ärende

att skriva fram den svenska hembygden som himlens plats

på jorden?

Min fråga väcks av Ylva Gisléns och Johan Widéns mångårigt

gemensamma projekt Jerusalemvariationer som i valda delar

visas i Paleis Oranjestraats stall. Hur mycket ville Selma Lagerlöf

veta om Jerusalems verkliga konflikthistoria? frågar de sig och

följer hennes och Sophie Elkans resa dit i slutet av 1890-talet.

 

Vad är möjligt att veta idag? På sina utforskande vandringar

genom östra och västra Jerusalem, även på Västbanken,

formar sig Ylva Gisléns och Johan Widéns undersökning till

både ett dialogiskt konstprojekt, en reportageresa och en

personlig förståelseprocess. På handskrivna papper monterade

på stallets höga fönster har Ylva Gislén med blått tusch i 71

punkter antecknat hur Selma Lagerlöfs roman använder sig av

vatten. Inuti noteringarna löper de egna promenaderna längs

Jerusalems intorkade vattendrag och tilltäppta källor. Flöden

som Jerusalemfararna även för hundra år sedan drömde om

att hitta. Här är bibeln skriven, inget Dalarna precis, summerar

hon för mig.

I Johan Widéns måleri- och fotosvit Jerusalemkvartetter I-IV

slingrar sig de svenska och österländska form- och ljusvärldarna

in i varandra, stöter emot, blandas, förvandlas och särskiljer sig.

Ett måleriskt samtidsreportage mitt i konfliktzonerna. Gestaltad

på halvtransparent plastfilm. Enkel att lägga i ryggsäcken.

 

Goran Hassanpour

Speglar som ljuger mindre

Text: J.K

På Alma Lövs äng reflekterar Goran Hassanpours flod av

geometriska spegelskärvor omvärlden på nytt. Trädens, himlens

och husens former bryts upp och stöps om. Invanda formationer

tar ny gestalt. I de upprepade mönstren av självbedrägeri ligger

alla lögner, heter installationen.

Jag frågar Goran Hassanpour om det finns någon sorts

rumslighet eller plats som återkommer i hans bildvärld. ”Absolut”,

svarar han. Och berättar hur han som liten alltid drogs till

olika mönsterbilder. ”Jag har alltid tecknat och såg strukturer

väldigt snabbt som jag ville avkoda och se betydelserna i.

Jag kunde fokusera på former som försvann in i hörnen och leta

efter abstrakta system i skuggorna.”

Jag lyssnar fascinerad och påminns om att mönstervärlden inte

endast är ett eget språk, utan också en bro mellan ett kaotiskt

yttre och ett ordnat inre. En trygghetsplats. Goran Hassanpour

beskriver ett av sina första minnen, när han som 7- eller

8-åring förstod hur en bild kan äga ett eget konstnärligt värde.

Ett genombrott. På ett fotografi av honom själv ritade en släkting

in ett rutmönster för att kunna göra hans bild större. Det var i

Kurdistan i mitten av 1980-talet. Snart förbjöds hans kurdiska

modersmål. 1991 flydde familjen till Sverige och Västerås.

Året 2008 avslutade han sin utbildning på Konsthögskolan

Valand i Göteborg.

Sedan dess är mönster, strukturer, skärvor och sammansättningar

kärnan i Goran Hassanpours storskaliga skulpturer

och iscensättningar. Men inte för att harmoniera och lägga

tillrätta, utan för att disharmoniera, demontera, bryta upp och

avspegla kultursystemen i nya ljus. ”Jag skrapar bort så mycket

kultur det går. Då ljuger spegeln mindre.” förklarar han. Inuti hans

verk finns alltid ett Babels torn – som lutar.

 

Peter Johansson

Snurrande familjeterapi

Text: J.K

Förra året uppförde Peter Johansson ett infernaliskt blandhus i

Alma Lövs skogsdunge. Och lät sagans Hans och Greta flytta in.

Huset står kvar. Under taket ryms en mix av stuga, skansenbod,

tempel, krokan, kyrka och pepparkakshus. I synnerhet det

sistnämnda. Pepparkakshusets himmel och helvete.

Vad har Peter Johansson hittat på i år? Ett snurrande terapihus

för alla som gör upp med sina dysfunktionella familjer. Vilket

sedan några år också är hans eget ärende. Hans sammanfattning

är lakonisk: ”Min far var rent aggressiv. Min mamma bipolär.

Farfar tog livet av folk.”

Familjeterapi heter det nya huset beläget på Alma Lövs äng.

Det är upphängt på en stång i luften. ”Det går att snurra själv.

Det är det fina. Man kan också hjälpas åt”, instruerar Peter

Johansson och berättar att den minimalistiska husmodellen

är hämtad från spelet Monopol. Fast här i plåt, falurött i färgen

och utan riktiga dörrar och fönster.

Som den Alma Lövs huskonstnär han numera är, ges här hans

konstgärning i kort repris. I decennier har Peter Johansson

skulpturala performance, foto, ljud- och objektinstallationer vridit

kurbitsmåleri, falukorvar och folkdräkter ur rasnationalismens,

turistindustrins och barndomens grepp. I synnerhet hembygden

Dalarnas. Med tragikomisk ironi drar han upp och monterar ner

den inbillade svenskhetens konstruerade nationalsymboler.

För att av resterna blanda till en sannare kulturmix. Så har

han klätt sig i naziuniform med knätofsar kring halsen och

allmogebroderi på bröstfickan (2000), dragit på sig Zorns

kostym (2012) och naken förvandlat sig till vandrande dalahäst.

Skivade dalahästar har lagts i charkdisken, rånarluvor har försetts

med blommor och i tyska staden Münster skickades den röda

stugan ut på vattnet tillsammans med skådespelare i rollen som

svinaktiga nynazister (2000).

Nu står barndomen på tur.

 

Anders Sletvold Moe

En studie i svarthet

Text: J.K

Anders Sletvold Moe talar om fönster, fasadvinklar och socklar

som en landskapsmålare talar om sjöar, träd och berg. Det

är i kroppens förhållande till rumsarkitekturen han finner sitt

bildspråk. På Vigelandmuseet hittade han spets- och vingformen

till den mäktiga, vita skulpturen Passage for reflection 2014.

Förra året 2017 gjorde han en väggmålning av sitt utställningsgolv

på Konstnersforbundet i Olso. Ett golvporträtt med långsmal

kropp, vinklad kontur och ytan täckt av svarta färglager. Som

av spår. View from above heter verket.

Med konsten görs byggnaden synlig. Så gav Anders Sletvold

Moe också den norska Handelhögskolans fasad en neokonkret

version av sin egen abstrakta skulptur på husets innergård. Fast

några tyckte att muralmålningens uddar liknade en skolklocka.

Här på Alma Löv har nu trailervagnen på ängen utanför Paleis

Oranjestraat fått sin egen väggmålning. Shapedrifter heter den.

En studie i svart. I botten ligger en geometrisk komposition där

den svarta färgen framträder i olika textur, matthet, nyanser och

ljushet. När ytorna läggs mot varandra blir skillnaderna tydliga

och varje yta en egen bild.

Vi pratar om den svarta färgens undflyende egenskaper och

uttryck. Svart är svårt. När bildar svart ett hålrum som absorberar

allt ljus? Hur uppstår hinnor av reflektion? Varför studsar svärtan

tillbaka?

-Svärtans kontrast beror på vilka material jag använder och hur

jag lägger färgen, klargör Anders Sletvold Moe. ”Väggfärg ger en

annan blankhet än teaterfärg som är oerhört matt. Olika redskap

bestämmer ljusbrytningen; grängen på rollen, spackelspaden

och penslarna.”

I trailern står dörrarna öppna. Efter ett tag framkallas hela bilden.

Svarthetens måleri.

 

Lin de Mol

Gränsernas frihet

Text: J.K

På en sockel i Konstfrämjandets kontor i Alma Lövs konstlada

Paleis Oranjestraat ligger en brun kartong med de övre flikarna

uppvikta. Som hade papplådan nyss tömts på sitt innehåll. Och

flyttat färdigt. Sådant är kartongens öde.

Men inte i Lin de Mols videoinstallation. Längst ner på botten

bär pappkartongen en berättelse. En erfarenhet. Om än

uttunnad. Här rymmer hennes åtgångna låda en både portabel

minibiograf och ett skyddande hölje för en film om ett skört

läge. The Thinning heter filmen, som egentligen består av två

filmer - sammanvävda och överlagrade. Där syns ett rum med

transparenta väggar. Också rummet en lådform. En imaginär

kub? Ett hotellrum? Genom kortsidans vidöppna dörr drar en

vind in från ökenlandskapet utanför. Det tunna, vita draperiet

fladdrar i friheten. Snart består också rummets väggar av det

omgivande landskapet. En omslutande plats som uppgått i öppen

ödemark. Och tvärtom.

I vårt samtal berättar Lin de Mol om sitt forna resande. I många

år for hon ensam till riskabla platser för att arbeta med sin konst,

bland annat till New Mexiko. ”Att resa i öknen betyder att skapa

sina egna inre väggar”, förklarar hon. ”Jag sökte både det

skyddande skalet och det fria rummet. I min film befinner man

sig precis på gränsen mellan de två”.

Året 2014 flyttade hon från hemlandet Holland till värmländska

Skofterud. Och slutade att resa. Fast hennes utgångspunkt

är densamma; gränsen som frihetens förutsättning. I objekt,

skulpturer, fotografi och performance får nu klädesplagget,

huden och filten agera ställföreträdande skydd – mot förlust,

sårbarhet och rädsla. Hemma i Skofterudskogen befinner sig

The Healing coat, den helande kappa av renlav, som uppstått

ur en sorgeprocess. Kappan är fortfarande under arbete. ”Den

lever där”, säger Lin de Mol.

Susanne Lund Pangrazio

Uppdrag skogen

Text: J.K

Vad bär vandraren med sig i Susanne Lund Pangrazios målning

Kvarleva? Ryggsäcken är packad med ett himmelsblått måleri,

hoprullat som en skrynklig regnrock. Locket liknar en abstrakt

tavla. I omgivningen syns inget ljus alls. Där syns bara en

djup, mörk skog av tjock oljefärg och slingrande penseldrag.

I målningen Uppdrag styr den gående rakt in mot träddunklet

iförd en kappa blå som havet. Det är svårt att inte tänka på Dick

Bengtssons antinazistiska målning Bergsvandrare från 1974

där han sarkastiskt prydde Hitlerjugends ryggsäckar med just

det abstrakta måleri som nazismen ansåg rasförstörande och

rensade ut.

Visst finns kopplingen till Dick Bengtsson. Men i Susanne Lund

Pangrazios sju målningar i Alma Lövs Tiokantpaviljong syns

framförallt intrycken från samtida neoexpressionistiskt måleri

hos Claire Woods, Mamma Andersson och Peter Doig. Och från

det förflutna, den kanadensiska ”The group of seven” 1920-1933.

Det är inte lätt att veta vad som kommer först i Susanne Lund

Pangrazios måleri. Färgen, landskapet eller vandraren?

Utforskningen av skogen tycks vara själva kärnan. ”Jag ville

inte låta bakgrunden vara hela tavlan. Det måste vara någon

där”, tydliggör hon för mig och berättar att hon själv alltid har

med sig sin hund i skogen.

Efter sex år i Skottland återkom Susanne Lund Pangrazio till

den värmländska naturen. Senare till förortsskogen i Stockholm.

Sedan dess låter hon måleriet förena de stora skogarna med de

skotska bergen och vattnen. Men det är just den djupa skogen

hon söker, på dess egna villkor och det liv som är gömt och

orört där.

”Vad gör färgen med motivet?” frågar jag. Svaret kommer genast:

”Med den långsamma oljefärgen får skogsmotivet själv möjlighet

att påverka processen och vilja något eget. Jag skrapar och

gräver i målningen. En utgrävning.”

Lovisa Ringborg

Bakom bländverken

Text: J.K

Vad gör det böljande blå vattnet med den badande flickan i

Lovisa Ringborg kända fotobild Holding breath från 2005?

Ovanför ytan syns bara flickans blundande ögon och kruttorra

hårrosetter. Vattnet som befriad zon, meditationsrum eller

övergångsplats? Att stiga ner i och stiga upp ur.

Lovisa Ringborg och jag pratar om förflyttningar. Samtalet

börjar hos barnet som tar med sig täcket in i garderoben för att

framkalla sina egna världar. ”Garderoben som blev en ateljé”,

konstaterar Lovisa Ringborg. ”Det är tillståndet jag vill åt”, lägger

hon till och fortsätter: ”alternativa medvetandetillstånd kräver att

den yttre verklighetens stängs av. Nyckeln kan vara drömmen,

självsuggestion eller att bädda in. Med lakan till exempel. Vecken

är organiska och köttsliga.”

På något logiskt vis landar vårt samtal hos svamparna, vars

liv utspelar sig i kommunicerande nätverk under jordytan.

Vardagens svampuppfattning är ett bländverk, konstruerat efter

människans kontrollbehov.

The Mirage – bländverket – heter just Lovisa Ringborgs

fotografiska iscensättning i Alma Lövs konstlada. Bakom

bilden av en scenkuliss bestående av ett pastoralt romantiskt

landskapmåleri tar den riktiga naturen över. Fonden flagnar och

krackelerar. Långsamt trängs den konstruerade naturbilden ut

av den faktiska växtligheten. Som bara gör vad den ska. Växer

och sprider sig. Väggen är tunn mellan natur och kultur.

På ett podium längre bort i rummet ligger en grupp nyskulpterade

djurungar; sovande och obestämbara som hybridkroppar. Jag

ser en mix av hund, fisk, häst och fågel.

Skära och släta i skinnet ser de knappt födda ut. Som befann

de sig på gränsen mellan foster, fullgångenhet och död. Också

här bilden av en transcendent upplevelsevärld vänd inåt. Ett

tillstånd före intrycksvärlden.

Egill Sæbjörnsson

Skapande skor

Text: J.K

Egill Sæbjörnsson befinner sig oftast på resande fot - mellan

hemlandet Island, Tyskland, England och övriga världen. Våra

samtal utspelar sig på knastrande ledningar. Jag envisas med

att prata, inte mejla. Att tala med Egill Sæbjörnsson leder rakt

ner i ett par skor. Eller snarare i vad skor föreställer.

I videoinstallationen Out of Shoes Humans Grow från 2014,

som här på Alma Löv visas i Rokokosalens bortersta del,

dyker animerade rörformer långsamt upp ur ett par riktiga

cowboyboots, svarta och skinande. Det är väldigt rörande. De

smala formerna påminner om växtstjälkar, insekter, vattenslangar

eller kanske ormar. Fast barnsliga och vänliga, i rosa, blått och

ljuslila. De ser sig nyfiket omkring och böjer sig försiktigt runt

hörnet.

Skor symboliserar både frihet och makt. Kontroll över skon

ger kontroll över ägaren, upplyser symbollexikonet. Skorna

bestämmer världsuppfattningen. Är skorna för små blir hela

världen för trång. ”Jag hittade cowboybootsen i Rio de Janeiro

i en butik för tonårsflickor”, berättar Egill Sæbjörnsson. ”De är

fulla av drömmar. Ur skorna växer det skyddslösa barnet. Det

äger ingen makt. Människor skapas ur skor. Vi skapar skorna.”

Jag frågar om en annan av hans animerade videoinstallationer

där fingrarna på en oformlig och trädliknande hand trollar fram

rökslingor, skuggteckningar och geometriska formationer.

Vems hand? Guds? ”Jag vet inte vad det betyder, mer

som att öppna Pandoras ask”, svarar han. ”Därinne ryms alla

varelsers kreativitet.”

Så går en linje rakt från de skapande cowboybootsen till Egill

Sæbjörnssons omtalade trollinstallation under förra årets

Venedigbiennal. Troll kan kreera vad som helst.

 

Kristina Skantze

Säreget sällskap

Text: J.K

I Alma Lövs Julapaviljong sitter Kristina Skantzes skulpterade

tygdockor i soffan och ser på teve. Ett eget sällskap, Andra

säsongen kallas installationen. En lite glidande titel eftersom

sällskapet i teverutan ser likadana ut. I tevesoffan tittar man på

en dramaserie om sig själv. Och blir själv beskådad.

Jag grubblar över samlingen som trängs i sittmöbeln. Tjugofem

dockor, alla nakna. Ibland i mänsklig storlek. Kretsen hör

onekligen ihop. Med sina ofta förlängda näsformer, tätt sittande

ögon, förminskade munnar och reducerade hakformer kunde de

vara hämtade ur någon myt eller ur den medeltida kyrkokonsten.

Men inte helt. För mitt i det sagoaktiga syns bröst, axlar, händer

och fötter på pricken mänskliga. Å andra sidan kan en hand

plötsligt se trollaktig ut. Eller ett öra. Vad är det för sorts sällskap?

Svårt att veta. Det enda särskiljande är hudens färger: lila, grön,

ljusblå eller gul.

Jag frågar Kristina Skantze om vad dockorna betyder. Hon svarar

att sinnestillståndens uttryck är viktigare än den anatomiska

funktionen. Det handlar om hur känslor lagras i kroppen och

sätter sina spår, men ändå är dolda. Uttrycken kan gälla för alla

oavsett kön, ålder och etnicitet. Dockorna är blandbilder, på

samma gång gamla som unga. Hur sömmarna syns är väsentligt,

förklarar hon, som ärr över huden. Liksom nakenheten, som vid

livets början och slut.

-Jag gör alla moment för hand, hantverket berör mig, anförtror

hon vidare. ”Trikåkropparna har ingen stomme, de är fyllda med

vadd. Porslinsögonen med sin blanka glasyr tar lång tid att göra.

Alla dockorna skelar lite, som tittade de inåt eller i fjärran”.

På en utställning i Göteborgs domkyrka år 2012 placerades en

av dockskulpturerna på en undanskymd plats. Mannen som

dagligen kom på besök utbrast till slut: ”Precis så känns det.”

© 2014 Alma Löv Museum of Unexp. Art