Texter om årets utställningar
av Jessica Kempe
Nedanstående texter är publicerade i Alma Lövs jubileumkatalog.
Evgenia Arbugaeva
Tillbaka till Sibirien
Text: J.K
Den internationellt uppmärksammade fotografen Evgenia
Arbugaeva tillhör hemvändarna. Hon representerar även en ung
kvinnlig konstnärsgeneration som reser långt, arbetar ensamma
och som i sina projekt förenar konst, journalistik, antropologi,
myt och saga. På Alma Löv visas nu hennes fotosvit (2010) från
sibiriska uppväxtstaden Tiksi vid Norra ishavets arktiska kust.
Det är en bildserie insvept i surrealistiskt snödis och kritvitt ljus -
snarare mentalt än naturalistiskt. Stilla framträder den krympande
hamnstadens byggnader och människor. Särskilt flickan Tanya
Semivelichenko, som blev Evgenia Arbugaevas ledsagare och
ställföreträdande barndomsblick.
Bildestetiken avspeglar hemkomstens omständigheter. När hon
efter många år i New York återkom till Tiksi, då på uppdrag av
tidskriften National Geographic, var hemstaden en annan. Förr
med stor livlig hamn, en arktisk forskningsstation och en rysk
militärbas. Nu en deprimerad plats, med nedlagd produktion,
minskad befolkning och utbredd alkoholism. Men det var inte
främst den verkligheten som Evgenia Arbugaeva valde att
berätta. Utan om barnets ännu oförstörda ögon och klimatets
magiska inflytande. Med Tanya återkom hennes egna minnen.
Fast Evgenia Arbugaevas bilder handlar bara indirekt om
henne själv. Var hon helst beger sig arbetar hon i relation.
Men bara till en person i taget – barnet, forskaren, eremiten.
Weather Man heter hennes långvariga arbete (2014) om den
ensamstationerade meteorologen Vyacheslav Korotki i den
sibiriska utposten Khodovarikha.
I tidningen the The Guardian (26/2-2017) problematiserade
kritikern Susan Sheahan det melankoliskt individcentrerade
draget i Arbugaevas bilder. I bakgrunden syns renässansmålaren
Albrecht Dürer och 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich.
Idag är den ensamma vandraren också en kvinna.
Niki Lindroth von Bahr
Fiskars sång och steppande städare
Text: J.K
När Niki Lindroth von Bahr detalj för detalj bygger bilden av ett
storskaligt externt köpcentrum påminner hennes skulptur om en
roterande planet. En satellitstad. Nog har den ett filmsyskon?
funderar jag och tänker på filmaren Lars von Triers by Dogville
vars förutbestämda liv utspelar sig i uppritade kvarter på ett
kosmiskt svävande scengolv.
Fast inuti Niki Lindroth von Bahrs och Lars von Triers planlagda
världar dunkar bultande liv och ohejdbart skapandebehov.
När Niki Lindroth von Bahr befolkar sina köpcentra med
animerade människor i djurgestalt når hon stillsamt ända in i
musikalvärlden. I sin prisbelönta film Min börda från 2017, som
här visas i Alma Lövs Paleis Oranjestraat, övergår råttornas
städning av hamburgerbaren till en elegant stepp. På hotellet
”Long stay” besjunger fiskarna sin ödslighet, medan aporna på
telefonförsäljningen koreograferar verkligheten bakom fasaden.
-Deprimerande platser fascinerar mig - platser utan gemensam
arkitektur och sociala ytor. Jag vill skapa liv i de miljöer som gör
mig rädd. Med så mycket kärlek det går, berättar Niki Lindroth
von Bahr för mig. Det kräver åratal av research, fördjupning,
dockskulpterande och bildarbete.
Jag frågar henne om de fabliska djurkaraktärernas mänskliga
uttryck. ”Människodockor ser sällan bra ut, de blir lätt karikatyrer
med klumpiga munnar anpassade för att kunna prata”, svarar
hon och förklarar vidare: ”Docktraditionen präglas av starka
konventioner. Jag söker ett mer nerskruvat uttryck, en annan
kvalitet i gränslandet mellan skulptur och film. Hantverket är
jätteviktigt. Ett egenvärde”.
På Alma Löv visas också hennes film Tord och Tord från 2010.
Samt filmen Simhall från 2014 där den utdöda djurarten kvaggan
vårdar de sista resterna av folkhemmets stolthet - badhuset.
Anna Bjerger
Kroppar av måleri
Text J.K
Vad händer när ett fotografi transformeras till måleri? I Luc
Tuymans, Jenny Savilles, Peter Doigs och Anna Bjergers
neoexpressionistiskt figurativa måleri skapas kropparna av olja,
pigment och bindemedel, hartser och vatten. Där föreställer
huden, händerna och huvudet också den färg de består av.
Underst kamerans perspektiv. Ovanpå ett måleriskt skinn.
Med det expressionistiska måleriet får den fotograferade
kroppen tillbaka vad kameraögat reducerar bort; fukten,
föränderligheten och ofullkomligheten, ljusbrytningen och den
fysiska materialiteten.
Kanske är det därför det svindlar till när jag ser Anna Bjergers
målningar. Där befinner sig människan på samma gång i färgen
som i det verkliga rummet. Varje handduk, vatten och trottoar
är ett eget måleri.
Utbildad i England under slutet av 1990-talet blev hon en del av
det nya fotobaserade färgmåleriet. Ännu utan samlingsnamn.
Hit hör också kollegan Chantal Joffe.
I våra samtal beskriver Anna Bjerger sin arbetsprocess:
”Kameran kan trolla med verkligheten och skärpedjupet och
bjuder in till målerisk hantering. Jag samlar på bilder. Jag har
fotografier som underlag för alla mina målningar. Det är ett
frihetsperspektiv, att zooma in och stänga ute”.
I hennes tjugosju nyskapade akvareller Last orders i Målarsalen
här på Alma Löv är människan skildrad just så – i närbild.
Utgångspunkten är ett foto av ett avspänt öldrickande sällskap
på en gräsmatta. När varje person klipptes ut och förvandlades
till måleri på vitt papper gavs var och en ett individuellt uttryck
och specifikt utrymme. Processen fick ha sin gång. ”Det är väldigt
mycket vatten i dom”, summerar Anna Bjerger.
Här på utställningsväggen är de åter samlade. Alla i egen rätt.
Karin Broos
Gorillamöte
Text: J.K
Långsamt kom djuret tillbaka i Karin Broos bildvärld. Som
sinnebild och huvudmotiv. På förra årets Alma Löv-utställning
lät hon hästen kliva ut ur stereotyperna och i egen rätt ta plats
i måleriet.
I år är det apans, lejonets och fårets tur. Vem är den hopkrupna
gorillan i Karin Broos nya målning? Placerad i fosterställning ser
det fullvuxna djuret betraktaren rakt i ögonen. Som ville gorillan
meddela en sorg. I bilden faller ett blekt ljus över ansiktets ena
sida. Pälsen påminner om en skimrande filt. Blicken kunde vara
min egen. Eller någon annan människas. Gorillan föreställer alla.
Gorillamötet ägde rum på Berliner Zoo där djuren fortfarande
hålls i trånga burar. Karin Broos berättar att minnesbilden
lämnade kroppen först när målningen var klar. Likt en målerisk
gottgörelse förser hon gorillan med frisk halm att ligga på. Som
vore också djuret ett Jesusbarn.
I bilden av gorillan syns trådarna till Karin Broos tidigare motiv:
hästen som skyddslöst lagt sig på rygg med blottad mage och
jordig päls, den iakttagande bebin på det blå överkastet, det
döda spädbarnet på lakanet och den utmattade mamman.
Vad är det för skillnad mellan att måla djur och människor?
frågar jag. ”Inte så stor skillnad”, svarar hon. ”Egentligen ingen
skillnad alls!”
I Görlitzer park i Berlin bevittnade hon också hur familjer på
helgerna grillade stora, flådda fårkroppar uppträdda på spett
instuckna genom munnen. I hennes nya fårmålningar rymmer
de sargade djurens förföljande ögon och brända kött ingen som
helst konstnärlig kompensation. Bara naken, makaber brutalitet.
Också här ett stråk från Karin Broos tidigare måleri - det mörkt
expressionistiska. Färgtjockt och bredpenslat.
Maja Droetto
Snitt i infrastrukturen
Text: J.K
I den blå containern på ängen utanför Alma Lövs konstlada visar
Maja Droetto sin rullande blandmöbel Digging into darkness.
Rullvagnen får man köra. Och kanske få kontakt med världarna
under den. I vagnens triangulära sidospeglar reflekteras golvets
mörkblå, mörkröda och svarta färger som öppnade sig en bit
av underjorden. Det blir en vandring ur annan synvinkel. En
konstrullator för nya perspektiv. Fast med sina blankt målade
trädetaljer påminner vagnen också om ett serveringsbord på hjul.
Eller kanske om ett piano, föreslår Maja Droetto. En vackrare
sorts kundvagn, tänker jag, att lägga ner intryck i.
Med Maja Droettos avspeglande objekt och rumsinstallationer
blir den subjektiva blicken kalejdoskopiskt utmanad. Kärnan
i hennes arbete handlar om hur matematiken och geometrin
fångar upp en verklighet som finns men inte syns.
”Jag har alltid fascinerats av matematiska problem. Jag räknar
ut vinklar och skissar på geometriska former. Jag sysslar inte
med det mänskliga, utan med det som är under det som är
över, det som är jättestort och jättelitet”, anförtror Maja Droetto.
Under Örebro Open Art 2015 lät hon en vit, böljande lykt- eller
knoppform långsamt flyta upp ur vallgravens mörka vatten. Först
platt som en manet, sedan allt ståtligare, till sist fullbordad som
en näckros. Return of the proto being heter verket.
”En vallgrav är ett snitt i infrastrukturen. Jag vill inte göra objekt,
inte saker som man går runt. Jag jobbar platsspecifikt”, säger
hon i vårt samtal.
I Maja Droettos bildvärld ser jag formationer växa fram underifrån,
från platser och medvetanderum med annan struktur än
människans sinnesupplevelser. Maja Droetto låter mönstren
förenas: kristallens, spetsdukens och Star Wars-världens,
tårtpapprets och fönsteröppningens.
Ann Edholm & Tom Sandqvist
Tillsammans i Auschwitz och Jerusalem
Text: J.K
Det sägs att långa meningar förstör förståelsen. Inte i författaren
och konstvetaren Tom Sandqvists böcker. Och inte i hans
skildring av Förintelsen i den nyutkomna romanen Efterlämnad
egendom. Där krävs en tjugoåtta rader lång mening med tolv
bisatser, trettiosju sakuppgifter, tjugofyra kommatecken och
fyra semikolon för att ens ge skymten av nazisternas besatt
systematiska och instrumentellt teknologiska utrotning av
människor med inbillat rasförgiftande egenskaper.
Tom Sandqvists beskrivning av den genomorganiserade
uppbyggnaden av massmordsfabriken Auschwitz/Oswiecim -
i Alma Lövs Blå paviljong uppläst som redigerat ljudverk -
träffar kroppen som spjutspetsar, lika sylvassa som trianglarnas
smala uddar i Ann Edholms omgivande målningar.
Så möttes konstnärsparet Ann Edholm och Tom Sandqvist i en
gemensam erfarenhet och iscensättning. För i Ann Edholms nya
målningar på aluminium blev grundmåleriet och penseldragen
annorlunda än tidigare, berättar hon för mig. ”Liksom rökiga
och askgrå och omöjliga att måla över”, förklarar hon. “De unika
fotografierna inifrån gaskamrarna ser ut just så - insvepta.”
– Istället bearbetade jag ytan tunt och ickelyriskt. Till sist målade
jag in en mörk, smal kil. Det blev exakt. Rakt in i Auschwitz.
Jag ser en öppning, som genom en ridå. En rökridå. Därinne
syns det mörka rum som Ann Edholms bildvärld stiger in i och
går ut ur. Hon berättar också att Tom ville plantera massor av fina
blommor utanför utställningspaviljongens entré. På samma sätt
som krukor med färglada plantor placerades utanför barackerna
i Auschwitz. Blomprakt som kuliss mot helvetet. I Alma Lövs
Paleis Oranjestraat visas samtidigt Ann Edholms videoverk från
gravkyrkan i Jerusalem. I bakgrunden anas Selma Lagerlöf.
Ylva Gislén & Johan Widén
Jerusalemvariation i Selma Lagerlöfs spår
Text: J.K
Var finns det egentliga gudsparadiset i Selma Lagerlöfs roman
Jerusalem? Knappast i den heliga staden dit Jerusalemfararna
från bondbyn i Dalarna anländer år 1896. Mot fantasin om den
bländande staden och det dalländska landskapets frodighet
ställer hon Jerusalems stinkande gränder, sinande vatten, grå
murar och tryckande hetta. Är Selma Lagerlöfs djupa ärende
att skriva fram den svenska hembygden som himlens plats
på jorden?
Min fråga väcks av Ylva Gisléns och Johan Widéns mångårigt
gemensamma projekt Jerusalemvariationer som i valda delar
visas i Paleis Oranjestraats stall. Hur mycket ville Selma Lagerlöf
veta om Jerusalems verkliga konflikthistoria? frågar de sig och
följer hennes och Sophie Elkans resa dit i slutet av 1890-talet.
Vad är möjligt att veta idag? På sina utforskande vandringar
genom östra och västra Jerusalem, även på Västbanken,
formar sig Ylva Gisléns och Johan Widéns undersökning till
både ett dialogiskt konstprojekt, en reportageresa och en
personlig förståelseprocess. På handskrivna papper monterade
på stallets höga fönster har Ylva Gislén med blått tusch i 71
punkter antecknat hur Selma Lagerlöfs roman använder sig av
vatten. Inuti noteringarna löper de egna promenaderna längs
Jerusalems intorkade vattendrag och tilltäppta källor. Flöden
som Jerusalemfararna även för hundra år sedan drömde om
att hitta. Här är bibeln skriven, inget Dalarna precis, summerar
hon för mig.
I Johan Widéns måleri- och fotosvit Jerusalemkvartetter I-IV
slingrar sig de svenska och österländska form- och ljusvärldarna
in i varandra, stöter emot, blandas, förvandlas och särskiljer sig.
Ett måleriskt samtidsreportage mitt i konfliktzonerna. Gestaltad
på halvtransparent plastfilm. Enkel att lägga i ryggsäcken.
Goran Hassanpour
Speglar som ljuger mindre
Text: J.K
På Alma Lövs äng reflekterar Goran Hassanpours flod av
geometriska spegelskärvor omvärlden på nytt. Trädens, himlens
och husens former bryts upp och stöps om. Invanda formationer
tar ny gestalt. I de upprepade mönstren av självbedrägeri ligger
alla lögner, heter installationen.
Jag frågar Goran Hassanpour om det finns någon sorts
rumslighet eller plats som återkommer i hans bildvärld. ”Absolut”,
svarar han. Och berättar hur han som liten alltid drogs till
olika mönsterbilder. ”Jag har alltid tecknat och såg strukturer
väldigt snabbt som jag ville avkoda och se betydelserna i.
Jag kunde fokusera på former som försvann in i hörnen och leta
efter abstrakta system i skuggorna.”
Jag lyssnar fascinerad och påminns om att mönstervärlden inte
endast är ett eget språk, utan också en bro mellan ett kaotiskt
yttre och ett ordnat inre. En trygghetsplats. Goran Hassanpour
beskriver ett av sina första minnen, när han som 7- eller
8-åring förstod hur en bild kan äga ett eget konstnärligt värde.
Ett genombrott. På ett fotografi av honom själv ritade en släkting
in ett rutmönster för att kunna göra hans bild större. Det var i
Kurdistan i mitten av 1980-talet. Snart förbjöds hans kurdiska
modersmål. 1991 flydde familjen till Sverige och Västerås.
Året 2008 avslutade han sin utbildning på Konsthögskolan
Valand i Göteborg.
Sedan dess är mönster, strukturer, skärvor och sammansättningar
kärnan i Goran Hassanpours storskaliga skulpturer
och iscensättningar. Men inte för att harmoniera och lägga
tillrätta, utan för att disharmoniera, demontera, bryta upp och
avspegla kultursystemen i nya ljus. ”Jag skrapar bort så mycket
kultur det går. Då ljuger spegeln mindre.” förklarar han. Inuti hans
verk finns alltid ett Babels torn – som lutar.
Peter Johansson
Snurrande familjeterapi
Text: J.K
Förra året uppförde Peter Johansson ett infernaliskt blandhus i
Alma Lövs skogsdunge. Och lät sagans Hans och Greta flytta in.
Huset står kvar. Under taket ryms en mix av stuga, skansenbod,
tempel, krokan, kyrka och pepparkakshus. I synnerhet det
sistnämnda. Pepparkakshusets himmel och helvete.
Vad har Peter Johansson hittat på i år? Ett snurrande terapihus
för alla som gör upp med sina dysfunktionella familjer. Vilket
sedan några år också är hans eget ärende. Hans sammanfattning
är lakonisk: ”Min far var rent aggressiv. Min mamma bipolär.
Farfar tog livet av folk.”
Familjeterapi heter det nya huset beläget på Alma Lövs äng.
Det är upphängt på en stång i luften. ”Det går att snurra själv.
Det är det fina. Man kan också hjälpas åt”, instruerar Peter
Johansson och berättar att den minimalistiska husmodellen
är hämtad från spelet Monopol. Fast här i plåt, falurött i färgen
och utan riktiga dörrar och fönster.
Som den Alma Lövs huskonstnär han numera är, ges här hans
konstgärning i kort repris. I decennier har Peter Johansson
skulpturala performance, foto, ljud- och objektinstallationer vridit
kurbitsmåleri, falukorvar och folkdräkter ur rasnationalismens,
turistindustrins och barndomens grepp. I synnerhet hembygden
Dalarnas. Med tragikomisk ironi drar han upp och monterar ner
den inbillade svenskhetens konstruerade nationalsymboler.
För att av resterna blanda till en sannare kulturmix. Så har
han klätt sig i naziuniform med knätofsar kring halsen och
allmogebroderi på bröstfickan (2000), dragit på sig Zorns
kostym (2012) och naken förvandlat sig till vandrande dalahäst.
Skivade dalahästar har lagts i charkdisken, rånarluvor har försetts
med blommor och i tyska staden Münster skickades den röda
stugan ut på vattnet tillsammans med skådespelare i rollen som
svinaktiga nynazister (2000).
Nu står barndomen på tur.
Anders Sletvold Moe
En studie i svarthet
Text: J.K
Anders Sletvold Moe talar om fönster, fasadvinklar och socklar
som en landskapsmålare talar om sjöar, träd och berg. Det
är i kroppens förhållande till rumsarkitekturen han finner sitt
bildspråk. På Vigelandmuseet hittade han spets- och vingformen
till den mäktiga, vita skulpturen Passage for reflection 2014.
Förra året 2017 gjorde han en väggmålning av sitt utställningsgolv
på Konstnersforbundet i Olso. Ett golvporträtt med långsmal
kropp, vinklad kontur och ytan täckt av svarta färglager. Som
av spår. View from above heter verket.
Med konsten görs byggnaden synlig. Så gav Anders Sletvold
Moe också den norska Handelhögskolans fasad en neokonkret
version av sin egen abstrakta skulptur på husets innergård. Fast
några tyckte att muralmålningens uddar liknade en skolklocka.
Här på Alma Löv har nu trailervagnen på ängen utanför Paleis
Oranjestraat fått sin egen väggmålning. Shapedrifter heter den.
En studie i svart. I botten ligger en geometrisk komposition där
den svarta färgen framträder i olika textur, matthet, nyanser och
ljushet. När ytorna läggs mot varandra blir skillnaderna tydliga
och varje yta en egen bild.
Vi pratar om den svarta färgens undflyende egenskaper och
uttryck. Svart är svårt. När bildar svart ett hålrum som absorberar
allt ljus? Hur uppstår hinnor av reflektion? Varför studsar svärtan
tillbaka?
-Svärtans kontrast beror på vilka material jag använder och hur
jag lägger färgen, klargör Anders Sletvold Moe. ”Väggfärg ger en
annan blankhet än teaterfärg som är oerhört matt. Olika redskap
bestämmer ljusbrytningen; grängen på rollen, spackelspaden
och penslarna.”
I trailern står dörrarna öppna. Efter ett tag framkallas hela bilden.
Svarthetens måleri.
Lin de Mol
Gränsernas frihet
Text: J.K
På en sockel i Konstfrämjandets kontor i Alma Lövs konstlada
Paleis Oranjestraat ligger en brun kartong med de övre flikarna
uppvikta. Som hade papplådan nyss tömts på sitt innehåll. Och
flyttat färdigt. Sådant är kartongens öde.
Men inte i Lin de Mols videoinstallation. Längst ner på botten
bär pappkartongen en berättelse. En erfarenhet. Om än
uttunnad. Här rymmer hennes åtgångna låda en både portabel
minibiograf och ett skyddande hölje för en film om ett skört
läge. The Thinning heter filmen, som egentligen består av två
filmer - sammanvävda och överlagrade. Där syns ett rum med
transparenta väggar. Också rummet en lådform. En imaginär
kub? Ett hotellrum? Genom kortsidans vidöppna dörr drar en
vind in från ökenlandskapet utanför. Det tunna, vita draperiet
fladdrar i friheten. Snart består också rummets väggar av det
omgivande landskapet. En omslutande plats som uppgått i öppen
ödemark. Och tvärtom.
I vårt samtal berättar Lin de Mol om sitt forna resande. I många
år for hon ensam till riskabla platser för att arbeta med sin konst,
bland annat till New Mexiko. ”Att resa i öknen betyder att skapa
sina egna inre väggar”, förklarar hon. ”Jag sökte både det
skyddande skalet och det fria rummet. I min film befinner man
sig precis på gränsen mellan de två”.
Året 2014 flyttade hon från hemlandet Holland till värmländska
Skofterud. Och slutade att resa. Fast hennes utgångspunkt
är densamma; gränsen som frihetens förutsättning. I objekt,
skulpturer, fotografi och performance får nu klädesplagget,
huden och filten agera ställföreträdande skydd – mot förlust,
sårbarhet och rädsla. Hemma i Skofterudskogen befinner sig
The Healing coat, den helande kappa av renlav, som uppstått
ur en sorgeprocess. Kappan är fortfarande under arbete. ”Den
lever där”, säger Lin de Mol.
Susanne Lund Pangrazio
Uppdrag skogen
Text: J.K
Vad bär vandraren med sig i Susanne Lund Pangrazios målning
Kvarleva? Ryggsäcken är packad med ett himmelsblått måleri,
hoprullat som en skrynklig regnrock. Locket liknar en abstrakt
tavla. I omgivningen syns inget ljus alls. Där syns bara en
djup, mörk skog av tjock oljefärg och slingrande penseldrag.
I målningen Uppdrag styr den gående rakt in mot träddunklet
iförd en kappa blå som havet. Det är svårt att inte tänka på Dick
Bengtssons antinazistiska målning Bergsvandrare från 1974
där han sarkastiskt prydde Hitlerjugends ryggsäckar med just
det abstrakta måleri som nazismen ansåg rasförstörande och
rensade ut.
Visst finns kopplingen till Dick Bengtsson. Men i Susanne Lund
Pangrazios sju målningar i Alma Lövs Tiokantpaviljong syns
framförallt intrycken från samtida neoexpressionistiskt måleri
hos Claire Woods, Mamma Andersson och Peter Doig. Och från
det förflutna, den kanadensiska ”The group of seven” 1920-1933.
Det är inte lätt att veta vad som kommer först i Susanne Lund
Pangrazios måleri. Färgen, landskapet eller vandraren?
Utforskningen av skogen tycks vara själva kärnan. ”Jag ville
inte låta bakgrunden vara hela tavlan. Det måste vara någon
där”, tydliggör hon för mig och berättar att hon själv alltid har
med sig sin hund i skogen.
Efter sex år i Skottland återkom Susanne Lund Pangrazio till
den värmländska naturen. Senare till förortsskogen i Stockholm.
Sedan dess låter hon måleriet förena de stora skogarna med de
skotska bergen och vattnen. Men det är just den djupa skogen
hon söker, på dess egna villkor och det liv som är gömt och
orört där.
”Vad gör färgen med motivet?” frågar jag. Svaret kommer genast:
”Med den långsamma oljefärgen får skogsmotivet själv möjlighet
att påverka processen och vilja något eget. Jag skrapar och
gräver i målningen. En utgrävning.”
Lovisa Ringborg
Bakom bländverken
Text: J.K
Vad gör det böljande blå vattnet med den badande flickan i
Lovisa Ringborg kända fotobild Holding breath från 2005?
Ovanför ytan syns bara flickans blundande ögon och kruttorra
hårrosetter. Vattnet som befriad zon, meditationsrum eller
övergångsplats? Att stiga ner i och stiga upp ur.
Lovisa Ringborg och jag pratar om förflyttningar. Samtalet
börjar hos barnet som tar med sig täcket in i garderoben för att
framkalla sina egna världar. ”Garderoben som blev en ateljé”,
konstaterar Lovisa Ringborg. ”Det är tillståndet jag vill åt”, lägger
hon till och fortsätter: ”alternativa medvetandetillstånd kräver att
den yttre verklighetens stängs av. Nyckeln kan vara drömmen,
självsuggestion eller att bädda in. Med lakan till exempel. Vecken
är organiska och köttsliga.”
På något logiskt vis landar vårt samtal hos svamparna, vars
liv utspelar sig i kommunicerande nätverk under jordytan.
Vardagens svampuppfattning är ett bländverk, konstruerat efter
människans kontrollbehov.
The Mirage – bländverket – heter just Lovisa Ringborgs
fotografiska iscensättning i Alma Lövs konstlada. Bakom
bilden av en scenkuliss bestående av ett pastoralt romantiskt
landskapmåleri tar den riktiga naturen över. Fonden flagnar och
krackelerar. Långsamt trängs den konstruerade naturbilden ut
av den faktiska växtligheten. Som bara gör vad den ska. Växer
och sprider sig. Väggen är tunn mellan natur och kultur.
På ett podium längre bort i rummet ligger en grupp nyskulpterade
djurungar; sovande och obestämbara som hybridkroppar. Jag
ser en mix av hund, fisk, häst och fågel.
Skära och släta i skinnet ser de knappt födda ut. Som befann
de sig på gränsen mellan foster, fullgångenhet och död. Också
här bilden av en transcendent upplevelsevärld vänd inåt. Ett
tillstånd före intrycksvärlden.
Egill Sæbjörnsson
Skapande skor
Text: J.K
Egill Sæbjörnsson befinner sig oftast på resande fot - mellan
hemlandet Island, Tyskland, England och övriga världen. Våra
samtal utspelar sig på knastrande ledningar. Jag envisas med
att prata, inte mejla. Att tala med Egill Sæbjörnsson leder rakt
ner i ett par skor. Eller snarare i vad skor föreställer.
I videoinstallationen Out of Shoes Humans Grow från 2014,
som här på Alma Löv visas i Rokokosalens bortersta del,
dyker animerade rörformer långsamt upp ur ett par riktiga
cowboyboots, svarta och skinande. Det är väldigt rörande. De
smala formerna påminner om växtstjälkar, insekter, vattenslangar
eller kanske ormar. Fast barnsliga och vänliga, i rosa, blått och
ljuslila. De ser sig nyfiket omkring och böjer sig försiktigt runt
hörnet.
Skor symboliserar både frihet och makt. Kontroll över skon
ger kontroll över ägaren, upplyser symbollexikonet. Skorna
bestämmer världsuppfattningen. Är skorna för små blir hela
världen för trång. ”Jag hittade cowboybootsen i Rio de Janeiro
i en butik för tonårsflickor”, berättar Egill Sæbjörnsson. ”De är
fulla av drömmar. Ur skorna växer det skyddslösa barnet. Det
äger ingen makt. Människor skapas ur skor. Vi skapar skorna.”
Jag frågar om en annan av hans animerade videoinstallationer
där fingrarna på en oformlig och trädliknande hand trollar fram
rökslingor, skuggteckningar och geometriska formationer.
Vems hand? Guds? ”Jag vet inte vad det betyder, mer
som att öppna Pandoras ask”, svarar han. ”Därinne ryms alla
varelsers kreativitet.”
Så går en linje rakt från de skapande cowboybootsen till Egill
Sæbjörnssons omtalade trollinstallation under förra årets
Venedigbiennal. Troll kan kreera vad som helst.
Kristina Skantze
Säreget sällskap
Text: J.K
I Alma Lövs Julapaviljong sitter Kristina Skantzes skulpterade
tygdockor i soffan och ser på teve. Ett eget sällskap, Andra
säsongen kallas installationen. En lite glidande titel eftersom
sällskapet i teverutan ser likadana ut. I tevesoffan tittar man på
en dramaserie om sig själv. Och blir själv beskådad.
Jag grubblar över samlingen som trängs i sittmöbeln. Tjugofem
dockor, alla nakna. Ibland i mänsklig storlek. Kretsen hör
onekligen ihop. Med sina ofta förlängda näsformer, tätt sittande
ögon, förminskade munnar och reducerade hakformer kunde de
vara hämtade ur någon myt eller ur den medeltida kyrkokonsten.
Men inte helt. För mitt i det sagoaktiga syns bröst, axlar, händer
och fötter på pricken mänskliga. Å andra sidan kan en hand
plötsligt se trollaktig ut. Eller ett öra. Vad är det för sorts sällskap?
Svårt att veta. Det enda särskiljande är hudens färger: lila, grön,
ljusblå eller gul.
Jag frågar Kristina Skantze om vad dockorna betyder. Hon svarar
att sinnestillståndens uttryck är viktigare än den anatomiska
funktionen. Det handlar om hur känslor lagras i kroppen och
sätter sina spår, men ändå är dolda. Uttrycken kan gälla för alla
oavsett kön, ålder och etnicitet. Dockorna är blandbilder, på
samma gång gamla som unga. Hur sömmarna syns är väsentligt,
förklarar hon, som ärr över huden. Liksom nakenheten, som vid
livets början och slut.
-Jag gör alla moment för hand, hantverket berör mig, anförtror
hon vidare. ”Trikåkropparna har ingen stomme, de är fyllda med
vadd. Porslinsögonen med sin blanka glasyr tar lång tid att göra.
Alla dockorna skelar lite, som tittade de inåt eller i fjärran”.
På en utställning i Göteborgs domkyrka år 2012 placerades en
av dockskulpturerna på en undanskymd plats. Mannen som
dagligen kom på besök utbrast till slut: ”Precis så känns det.”
