Peter Johansson 

Den Svenska fattigdomens betydelse

The Importance of Swedish poverty (2000)

 

I Bergmanfilmen Skammen (1968) står den gamla träkyrkan utbränd mot slutet, en bild lika mycket av det krig som dragit över ön som tillståndet i huvudpersonernas äktenskap. Det gotländska landskapet är öppet och utlämnande. De svarta siluetterna av en grupp människor ses röra sig mot kyrkan. Det är bara en mycket liten detalj i filmen, kyrkan snarare skymtar än syns. Fast om man varit på platsen hade den varit än mer obemärkt, för att inte säga obefintlig. Just där kyrkan ser ut att stå är åkern helt öppen, där finns inte skymten av en byggnad. I själva verket är kyrkan en liten trickfilmad modell vars mått mäts i centimeter snarare än meter.

 

Peter Johanssons Den svenska fattigdomens betydelse återställer denna brist. Där står kyrkan på sin avsedda plats, en liten (bara 10 x 4,5 x 7,5 m) men ändå nästan (fast bara nästan) rimlig byggnad, bortsett från att den saknar ingångar och fönster. Den är ett kompakt block, faktiskt är den egentligen inte en byggnad utan en skulptur. Det gör den förvisso solidare, om än något främmande. Materialen är trä fyllt och dekorerat med fogskum.

Det skulle kunna ses som att det skuldtyngda dramat i filmen därmed också får en förlösning. Krigets förödelse blir ogjord, och något litet hopp ges åt parets söndertrasade äktenskap. Över huvud taget skulle man kunna se det som ett hoppfullt verk, det är måhända inte religiöst i en enkel och plakatmässig mening, men det använder sig av regionens bildspråk för helhet, gemenskap och förlösning. 

   Platsen på Gotland för vilken verket ursprungligen gjordes är för övrigt en cinematografisk korsväg. Ytterligare en byggnad har brunnit här, och inte bara en gång utan två. När Andrej Tarkovskij spelade in Offret ingick också nedbrännandet av en byggnad som en bild av huvudpersonens livskris. Emellertid hade man när scenen spelades in glömt att sätta en filmkassett i kameran. Det förfallna huset som man fått tillstånd att bränna fick omsorgsfullt byggas upp igen, nu som ett tomt skal. Också denna lilla bit filmhistoria finns med i verkets referensramar. 

Men senare har det visats också i helt andra sammanhang: i Borås bredvid en givetvis mycket större verklig kyrka, i danska Odense utanför stadens konsthall, i en helt urban kontext.

  Man kan läsa in en uppgörelse med ett protestantiskt färgat skuldkomplex som vi brukar koppla till föreställningarna om det svenska och som internationellt blivit mest känd och omtalad genom just Bergmans filmer. Samtidigt leker verket med sina filmhistoriska referenser. Det finns en poäng i att här inte finns ett budskap som entydigt hamras in. Betraktaren utmanas att gå in på osäker mark, och det kan inte uteslutas att marken är lika osäker för konstnären.

 

Titeln Den svenska fattigdomens betydelse är hämtad från Carl Jonas Love Almqvists berömda moraliska pamflett från 1838. Almqvists skrift formulerar sig kring en naturlig och enkel svensk folklighet, motsatt de högre klassernas (och utlandets) förklonstling. Svensken av folket är enligt Almqvist rättfram, okonstlad, med ett omedelbart och innerligt förhållande till naturen, ungdomen och det andliga. Placerad i sin tid kan man se Almqvists pamflett som en nyromantiskt färgad social stridsskrift, medan ett nutida perspektiv snarare lyfter fram den schablonmässiga tecknade och omvänt fördomsfulla ”nationalkaraktären”, som i sin idealisering av den svenska reducerar den främmande till en andlig förorening.

 

Där någonstans får Peter Johanssons verk också en koppling till en självförhärligande nationalism, som utesluter och avvisar medan den självupptaget fortsätter mala om sin egen förträfflighet (också i Bergmans filmer skulle man kunna se avspeglingar av föreställningen om det ”svenska” som en kärv och naturbespeglande andlighet). Så om det å ena sidan försonar och förlöser ett skuldtema i Bergmans film, är Peter Johanssons Den svenska fattigdomens betydelse också en oroande bild av en konstruerad svenskhet där ”landsbygd”, ”folk”, ”renhet”, ”historia” och liknande begrepp samlas i den blocklikt slutna bilden av en landsortskyrka, där fogskummet ser ut att pysa ut genom fönsteröppningarna som en överjäst deg som spritsats på sidorna som dekorationen på en tårta.

 

Finns det en motsägelse i dessa olika läsningar? Kanske det. Men skulpturen själv påstår ingenting. Just genom att vara en så tydlig konstruktion, på samma gång främmande och välbekant, blir den också en projektionsyta för betraktarens föreställningar.

    Och återigen är en förståelse möjlig även om man bortser från de filmiska referenserna, bortser från kännedomen om Almqvists text, skalar bort lagren av sekundära betydelser. Den är en skenbild, en skugga av en skugga, en bild av en bild. Man kan tycka om den, man kan se en konstig humor i dess skruvade balansgång mellan rimlig och orimligt. Man kan tycka illa om den för att den tvingar sig på både landskapet och betraktaren, och samtidigt är så uteslutande. Den gör en poäng av sin otillgänglighet, här finns ingen folklig trevlighet, ingenting naturligt alls. När det kommer till kritan, är det ett absurt objekt, för stor att se som modell, för liten att tas på allvar som kyrka, och dessutom omöjligt att använda som byggnad Också realiserat, avtecknar det sig som en frånvaro i landskapet. 

 

 

Ur boken ”Peter Johansson” (2006)

© 2014 Alma Löv Museum of Unexp. Art