CIA Burial Ground X

- världens första och enda begravningsplats för konst

 

En av CIA´s första åtgärder var att inrätta en begravningsplats.

CIA Burial Ground X, är en enskild begravningsplats. Den 17 januari 1963 hävdade den franske konstnären Robert Filliou att konsten föddes för exakt en miljon år sedan då någon tappade en torr svamp i en spann med vatten. Sedan dess frias konstens födelsedag varje år. Själva konsten föddes kanske då medan nya konstverk föds dagligen. De födda konstverk som på olika sätt ser dagens ljus har ibland evigt liv men det mesta av konsten dör, ibland efter ett långt fridfullt eller ett vild och stormligt liv. Det finns även konst som blommar kort som får en för tidig död eller också får den en förtjänt död alldeles för sent. Det finns även krafter som försöker hålla ett verk vid liv eller blåsa liv i det.  Ett kanske långt och onödigt lidande. Det finns konst som själv berövar sig livet, döden är liksom inbyggd. Och är det inte så att det mesta av dagens konst känns livlöst. Ja det finns så många sätt, det finns så många anledningar att avsluta, det finns så mycket tragik och så mycket glädje.

 

Det finns ingen begravningsplats för konst. CIA Burial Ground X begravningsplatsen blir världens första och enda begravningsplats för konsten på ett område med tretton nedtystade Almapaviljonger vid en äng nära sjön Fryken. Konstnärer, konsten kan ansöka om egna platser med gravstenar eller kors eller konst kan bli till aska som placeras i en av de sjuttiotal urnor i kolumbariet i fd Kafkapaviljongen, begravningen kan även ske anonymt i minneslunden. Av några verk kan själen eller något organ leva vidare som organdonation så att annan konst som saknar något kan fungera och leva vidare. Konsten lever vidare. En vacker tanke. En av paviljongerna blir ett krematorium och den gamla stengodsugnen som har vilad i många år kommer till användning igen. En annan paviljong blir sorgekapell, the silent chapel, en annan paviljong har fått ett interaktivt altare och det finns tom ett litet tempel. Någon gång om året kanske vid allhelgonaafton och vid olika ceremonier öppnas platsen för sörjande eller lättade, närmast anhöriga, beundrare, belagare och föraktare.

 

 

En ärofull död är bättre än ett vanärat liv

Ett verk lever sitt eget liv och det kan ibland vara svårt att avgöra vilka verk som ska begravas och när. Det kan tänkas att CIA får donationer, hela samlingar som ingen vill ha och kanske är en minnesten att föredra framför glömska. Vilka ska bestämma om konstverkets död, då den fast den lever sitt eget liv inte alltid har någon talan och inte kan och får bestämma om sitt eget liv, om den inte själv utanför någons kontroll tar livet av sig. En begravnings kommitté bestående av bla. konstnärer, upphovsmannen/ kvinnan, recensenter, filosofer bildas för att avgöra när det är dags.  Jane Magnusson avrättade i sin recension tex nyhetsankarnas pjäs som bara las ner av upphovsmannen, den dog nästan innan den hade sett dagens ljus. Den skulle kunna begravas med tex. recensentens text på gravstenen. Det är inte bara konsten men även döden kan leva sitt eget liv fast dess möjligheter är mindre.

 

© 2014 Alma Löv Museum of Unexp. Art