<

2010 -It's all over Now

 

2010 stängdes Alma Löv Museum för att återinvigas 2014. Alma styr från underjorden.

 

 

Alma Löv 

Begravningstal 

 

Kära Alma 

Du är inte min mor, inte min fru, mitt barn, min far eller någon avlägsen släkting eller vän.

Det hände för länge sen, detta med Alma. Jag kommer knappast ihåg för hur länge sen, kanske var Alma i begynnelsen. Jag gick och går och kommer att gå, kanske är det detta det enda vi gör. Vi bara går omkring, planlöst. En och annan försöker att förbereda, att planera i minsta detalj detta gående, den väg som är tänkt att gå, kanske eller säkert dömt att misslyckas och det är frågan om detta nu är det bästa sättet att möta framtiden.  Det händer ibland att man möter sig själv och jag tror att det var det som hände. Det blev inget ”det sa klick direkt” möte och jag har inget minne av när det hände och i vilket land, vilken plats, vilken årstid. Dag som dag, den ena dagen är knappast bättre än den andra. Det blev en lång vandring, ett utdraget möte, så mycket som skulle avhandlas, så mycket som är kvar. Det är lite märkligt när jag mötte mig själv. Vad ska jag säga. Hej, hur mår du, vad var det nu du hette eller skulle jag småprata om vädret. Kanske blev jag till och med förskräckt. Jag minns inte riktigt. Oj, är detta jag? Och vad ska den man möter, sig själv, säga. Kanske står där tyst och väntar, väntar på ett tilltal, ett svar, en fråga, kanske inte ens det, bara står där ordlös, ingen väntan. När jag skriver märker jag att jag så ofta använder ordet kanske, det är som frågetecken, att jag inte vet eller undrar, det kan vara något annat också, kanske, lite fegt kan tänkas, inget ställningstagande.  Jag hade inget val. Som Göran Tunström som gick upp för Gurlitaklätten med Selma på ryggen gick jag omkring med Alma.  Inte som en ballast, hon vägde lätt, nästan som en vindpust. Det blev många steg vi vandrade, ibland gick det uppför, ibland raskt nedåt. Det hände att vi snubblade, vi snubblade rätt ofta. Det kunde vara en liten sten eller gren som låg i vägen.  Det var egentligen när jag tänker efter ganska kul, trots lite skrubbsår. Att resa sig med sig själv på ryggen, fastklamrat. Vilken syn eller kanske är det bara en känsla, osynlig för andra. Ingen som ser vem man är och när jag vänder mig om ? Jag har aldrig sett min rygg, kan inte ens nå den, inte skrubba den utan ett förlängningsskaft. Vad som händer bakom, sånt funderar jag inte över. Kanske bara prat, viskningar och rop.

 

 Livet är kanske inte en roman med en början och ett slut, en berättelse som kan återges med trycksvärta, en lång rad av ord som vävs ihop, binds ihop i några enstaka fall, till nytta för någon annans liv som kanske blir smittat av en kletig massa, förs vidare som små tecken. Livet går vidare sa konstnären L min förra detta vän.  Livet är kanske denna vandring igenom ett landskap med alla möjligheter och omöjligheter. Det finns berg och stigar och dalar och oändliga ängar och alla dessa sjöar, otillgängliga grottor och vilda djur och småkryp och smaker och dofter, ljud och oljud och vädret, glöm inte vädret. Om vädret kan man tala, nästan med vem som helst. Vädret känns. Det finns många landskap, karga, omväxlande, rikt blommande, enformade, enformiga, naturliga. Landskap finns var som helst, precis runt knuten finns det ett eller två eller ännufler. Det finns landskap söder om söder för att bara nämna något. Vi vandrar inte i naturen som naturen är längre, snart är det alltmer vi själva som formar, knådar, tyglar, underkastar denna, naturen, den välgörande modern eller den onda kraften. Denna sanna naturen har den varit sann någon gång undrar jag.  Då kan vi inte vara naturliga längre om vi nu någonsin har varit det, det är frågan. Och vilka vägar väljer vi eller kanske är det dessa som väljer åt oss. Höger, vänster, upp, ned.  Uppbanade spår eller kast ut i det okända. Det finns trafikljus, stopp och varningsskyltar och vita streck mitt på vägen och alltfler skyddsräcken och för att inte tala om dessa farthinder och naturstängsel för att inne- eller utesluta, säkert både och. Vad är det vi vill se och vad är det vi får se. Det finns såna som är tvungna att anstränga sig eller tom gör detta av fri vilja, andra är lata, bekväma, tar de kortaste vägarna, ser knappt något, låter sig rulla fram och varför inte. De klarar till slut inte ta sig upp. Ligger kvar, går sen omkring i den lilla trädgården som de odlar fram. Klipper kanske gräs om de så orkar, om deras grannar så kräver. Även de bär något på ryggen, kanske något som tynger ner de alltmer. De orkar inte bära sig själva. De vet kanske inte ens om det, att de bär på något, de tror att det är något annat som belastar.  De är kanske de drabbade, inte så märkligt att det blev så. Man kan inte alltid välja själva. You can´t always get what you want, the rolling stones said that.  You don´t always want what you get, I said that. Det finns blixtrar från klar himmel som slår ner eller också är det något som bara tar över långsamt men säkert, omöjligt att värja sig mot. Inget försvar längre.  De drabbade får krökta ryggar och kan knappt vända blicken uppåt längre. De ser att slutet kommer allt närmare, de pratar till slut bara med dem därnere. Dova röster, viskande, inga glada rop precis.  Det finns såna som efter många år, fast somliga rätt så tidigt blir lite stela känner på sig att de bär på något, något grönaktigt som håller på att täcka hela kroppen. Att de inte har märkt detta kan man fundera över men bättre sent än aldrig.  Kanske är det du. Det är mossa som har växt, långsamt, mossa som får sin näring från luften. Mossor är alltid långvuxna och könsorganen sitter i plantans topp, jag vet det. I bästa fall plockar du i sista stund bort all denna mossa som har växt fast för att bli den du är, för att slippa vara den du blev. Att tro att man går omkring med sig själv och upptäcka att det var mossa. Hur reagerar man, förskräckt eller glad som en uppenbarelse, en ny chans, kanske den sista.  Som Nietzsche, som i Sorrento på Capri lyfte av nio års mossa. Vilket arbete att få bort allt detta, även det tar kanske nio år eller är det bara att lyfta av eller kyla bort, säga adjö, så var det med den saken.  Jag har hört att några låter sig bäras fram på deras livslånga vandring, de har bärare, andra som gör jobbet. De sitter högt i sina bärstolar och får aldrig en ros-tagg i foten, de lägger inte ens märke till dem. Småkryp som myror och annat smått jordnära är utanför deras synfält. "Det högsta är att skåda Gud. Det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över denna värld", så skriver Göran Tunström i romanen Tjuven och Selma Lagerlöf hon fick sin inspiration till Gösta Berlings saga när hon stod på detta bergets topp och blickade ut över naturen, Frykens landskap. Nietzsche han tyckte om dalar, när han var som mest nere, deprimerad, riktigt nere nästan utsiktslös i den djupaste dalen, riktigt på botten då hade han bara valet att försöka att gå upp, se en ljusstrimma bryta fram. Inget annat val än slutet, bara två val kvar.  Jag sätter mig under ett träd som ger välbehövlig skugga, om några veckor ska jag kunna plocka frukten för att stilla min hunger, skulle sen kunna hugga ner det för att ta veden att värma mig med eller att bygga ett skydd eller tillverka en skulptur, ett konstverk som kan väcka beundran, i bästa fall. Jag reste mig och tittade på det vackra trädet. Det var ett blommande träd och jag blev tagen av dess prakt. Jag ville ge trädet en komplimang och sa något om de vackra blommorna som växte på dess grenar. Tack så mycket sa trädet som blev glad och smickrad över mitt beröm. Jag tittade länge och blev lite nyfiken och frågade trädet hur det gjorde dessa vackra blommor. Oh trädet hur gör du dessa blommor? sa jag full av beundran. Ack nej min vän svarade trädet vänligt. Jag gör inte dessa blommor, jag är dessa blommor. Där stod jag med mig själv på ryggen, mållös, jag och jag. Vi är våra frukter, vi är våra blommor. Kanske är vi alla almaister och bär på henne, på alma.  Vissa har henne kanske bara som en mask, något, någon som man kan lägga undan. Ta på sig vid behov eller kanske spara till ett lämpligt tillfälle som aldrig kommer. Det är de sparsamma typerna eller de snåla. De tar ingenting för givet och de har melankoliska blickar. Några tror att de kanske har en hel hög almor som man bara kan ta av. Alma hit och alma dit. De blir nog besvikna när de upptäcker att förrådet inte finns, aldrig har funnits. De känner sig lurade, lurade på livet. Andra kan slita ut henne, förbrukat på några dagar. Det är kanske de sorglösa eller ansvarslösa eller de otåliga, de likgiltiga. De har väl haft det bra så länge det varade, man lever bara en gång brukar de säga. Livet är en fest. De har mod att se livet hård i ögonen. Jag träffar ibland såna som vill putsa upp henne, gör henne, alma, som betyder själen på spanska, vackrare än hon är men det är inte lätt, det är svårt för något lyser igenom, den rätta, det är den som vill komma in. Kanske behöver de bara vandra lite längre så att inga putsmedel finns kvar, fasaden som bara ramlar av av sig själv. Det är lite pinsamt kan man tänka för det blir många hål och fläckar och så går det inte längre att reparera och man måste gå omkring och visa sig. De står bara där ansikte mot ansikte. Tänk om man inte blir igenkänd längre, att mångåriga vänner tror att man är någon annan. Eller kanske kan de gömma sig, dra sig tillbaka. De möter kanske en öde ö på sin vandring och stannar där. Umgås med det lilla som är kvar. Det räcker kanske för de, alla krav och förväntningar som bortblåsta. Några tänker kanske på sina barn , de orkar inte själva, de vill att deras barn ska kunna bära henne, senare. Föra henne vidare som ett arv. Något att ha för kommande generationer. De tänker på släkten.  O Alma så mycket du kan ge, så mycket du kan ta. Tretton år har gått och jag är här för att säga farväl. Men hur går det att säga farväl till någon, något som finns kvar som lever vidare, som alltid, kanske från födseln har varit jag, som kanske redan fanns i livmodern eller ännu tidigare.  Jag och kanske alla almaister som är samlade runt denna spånkistan, upputsad sprutmålad med svart glänsande lack, bär kanske dig denna själ med oss, i all framtid. Osminkad. 

 

Jag tackar er alla att ni finns. Det är alla ni, alla vi som är Alma. Jag tackar ännumer att jag finns annars hade jag inte mött er och ni skulle inte ha funnits, inte för mig. Konstens gud välsigna oss. Konstens gud bevara Alma. Allmylove

 

Ibland händer att döden kommer på besök

Besöket glöms och livet går vidare

Men i tystheten sys kostymen

Så skriver Tomas Tranströmer  och jag bär denna dikt med mig vart jag än kommer, 

som seden även den bär man med sig. 

 

-Men ibland händer att döden bara stormar in, 

inget fint besök precis. 

Döden har blivit rasande och mejar ner allt som kommer i sin väg. 

Ingen kostym kan sys i tid och inget som 

går vidare, inte livet. 

Det går inte ens att minna besöket, 

det är det sista besöket och sen 

blir allting bara en enda färg 

eller helt utan.-

 

Detta är en annan död, det finns så många men för det mesta väljer man inte själv. Ingen dödens Ikea. Det finns även den död som inte kommer på besök eller stormar in. Den döden visar sig inte ens, den osynliga döden. Den har ingen kostym, ingen rock eller klänning eller munstring. Den döden kan vara hård eller mjuk, den kan man inte lita på ett enda dugg. Den bara finns, den finns överallt, den bor bredvid livet i en liten etta tror jag fast ingen har hittat adressen. Eller också är det så, kommer jag nu på att det är livet som bär döden på sin rygg. Livet som går omkring med döden, en massa dödar och ingen lägger märke till det, dem. Inte att undra på, den är plattare än ett A4 ark. Ett blankt A4 ark , ingen text. För vad skulle den ha att säga. Om man tänker hur livet kan se ut, kan man tänka sig att döden kan ha oändlig fler skepnader, det är ingen som ser den förran den kommer, har växt till sig, och den visar sig bara en enda gång. Kort, det går nog inte att räkna i sekunder eller nanodelar, detta tillslag. När döden har gjort ett jobb kan den väl inte stanna kvar, följa med in i döden. Den måste leva vidare, hur gör den kan man undra, den är säkert utmattad och kan knappast av egen kraft hoppa över, på eller i någon annans liv, och de flesta är redan upptagna. Det är kanske vinden som lyfter upp, som kastar upp i luften, bladet, döden som ett löv som dalar ner på ett annat liv som råkar gå förbi, kanske slås med döden som redan finns, byter plats och biter sig sedan fast som en fästing. Döden den dör inte, den fortsätter som vanligt, den har många liv och livet, livet har bara en död, lite orättvist kan tänkas men det beror på hur man ser på det. Fast det går inte ihop, för varje liv finns en död, alltså finns det lika många av varje.

 

Jag undrar om döden har ett språk, säger hej jag kommer för att hämta dig, kanske bara på engelska. Eller bara ett kort skrik, eller ett hånskratt istället för att beundra ett storsint liv, ett märkligt ljud som kommer från ingenstans, en hög ton som bara uppfattas av de invigda. Döden har kanske inte fått möjlighet att utveckla ett språk, så dolt den har levt i alla år utan kontakt eller stimulerande umgänge med omvärlden, dovstum. Bara gått omkring med livet, ibland nästan i hundra år. Hundra år av ensamhet. Ensamhet kanske det enda ord som inte har någon mening. Döden kan vara feg och kan fördöma eller vara avundsjuk. Vilket liv döden har egentligen. Jag skulle inte vilja byta. Om döden är slutet på livet då är kanske livet början på döden. Födda att dö. Eller. En vacker tanke, att slutet redan är inbakat som garanti på en dyr vara. Tyvärr garantin gäller inte längre, kan beskedet bli. Men vad är garantin värd om det redan innan garantiperioden är slut och ingen försäkring finns mot dolda fel. Modellen har utgått, används inte längre. Extra pris finns inte, ingen rea, ingen mängdrabatt. Vi tror att lyckan ligger i vilan men vi söker frid genom att sysselsätta oss, döden är den fullständiga vilan. En vacker dag kommer jag att välja döden om den inte hinner före, vi får se. 

 

© 2014 Alma Löv Museum of Unexp. Art